Blog Image

Reseblogg

Mumbai, Varkala, Kovalam och massage!

Indien 2013/14 Posted on 2014-01-15 20:39:25

Hej igen!

Sista inlägget för denna semestertripp J Befinner oss i den lilla netta staden Mumbai (tidigare kallad Bombay) på minst 21.000.000 invånare. Här råder ett enda stort gytter av människor, trafik och en salig kommers i varje liten vrå. Har precis gett lite tid åt just denna kommers och sett några av alla dessa otaliga marknader (främst Fashion Street Market, Coldoba Causeway och Crawford Market). Bor på Residency Hotel i området Fort, med närhet till det mesta. Klart bra även om just Mumbai är Indiens dyraste stad att bo i (för oss ca: 550 SEK / natt).

Har äntligen också fått steppat in på Leopolds, caféet och puben där huvudpersonen i boken Shantaram tillbringade en del av sin tid *shit vad magiskt att få se detta med egna ögon, speciellt för Reine som har detta som sin absolut bäst lästa bok* Gjorde ett kort besök i den närliggande slummen ”Dhobi Ghat Slum”, där Shantaram också påståtts bott ett kort tag. Guiden Ali, tillika vår taxichaufför, körde runt oss i de sydligaste delarna av Mumbai innan han slutligen med oss gåendes in i detta slumområde (totalt tog hela turen endast 1,5 tim). Klart intressant även om det var hyfast välordnat jämfört med vad man sett i andra slumområden.


Har tidigare alltså lämnat semesterorten Varkala bakom oss, med sin mysiga kustremsa. Varkala var långt över förväntan och riktigt smakfullt uppbyggt (med alltifrån restauranger och strand till shopping och boende). Varkala North, den delen där det mesta tycks hända och där vi också bodde, består av en jätteklippa med tillhörande stup där sen själva stranden tar vid. Otroligt mäktigt och annorlunda med denna set-up av strand och ovanliggande gångstråk. Restaurangerna erbjöd allt ifrån dagsfärsk fisk och skaldjur till västerländska och inhemska indiska rätter. Standarden på maten och mysfaktorn var i toppklass… att kalaset därutöver jämförelsevis sen inte heller kostade en spottstyver gjorde ju inte saken sämre J Fick nog aldrig en nota över 120 kr för hela familjen inkl. dryck, dricks och diverse extra ting (som efterrätter, milkshakes och färska jos-drycker).


En utav dagarna gick vi norr ut utmed klippsatsen mot den sk Black beach, känd för sin svarta sand. Vägen dit var vacker men det verkade inte som om folk gick år detta håll. Själva trodde vi att gångvägen tog slut bara en liten bit bort norr ut, men icke då… stråket bara fortsatte med boende, shoppar och restauranger. När vi väl kom fram efter 15-20 min var stranden väldigt liten och vågorna såg både större ut och bröts närmare stranden än på huvudstranden.


Gick även till den sk South beach 10 min bort, men konstaterade därefter att huvudstranden på North beach – där vi bor i några rum tillhörande restaurangen Sun Rise – är den klart bästa.

Åkte en dag med taxi söderut till Kovalam. Kovalam är det stora turiststället här omkring om man vill ha sol och bad samt ligger ca 1,5 – 2 timmar söder om Varkala. Stället var inte alls lika mysigt uppbyggt och försäljarna var betydligt fler till antalet och mera på. Ryssarna var också fler till antalet och flera av restaurangmenyerna var t o m på ryska. Vågorna var även här större och slog närmare stranden än vid Varkala North Cliff, så för barnen blev det lite begränsat. Kul dock att ha sett det med egna ögon, men tur att vi valde Varkala som vårt första alternativ.


Hade mulet två dagar och tog oss då in till den lite större staden Trivandrum – ca timmen söder ut med taxi – för att besöka ett zoo som hade fått gott omdöme. Efter att bott i Kenya blev det dock ganska tafatt, men barnen tyckte ändå det var kul – inte minst då tigrarna vrålade högljutt (dessvärre inte lyckliga vrål förmodligen, då burarna var alldeles för små och helt utan den normala ”zoo-djungelinredningen” man är van vid att skåda).

Spenderade de mesta dagarna i Varkala på stranden och i vågarna, vilket alla tyckte var klart kul J Vi hyrde boggie boards till barnen och det var rejält uppskattat (denna flytbräda är som framdelen på en surfbräda, men endast för att ligga på med överkroppen). Tre tillfällen fick vi vackert hyra dessa brädor till barnen som inte verkade få nog, en klar succé. De skrattade och svischade sig fram på magen i en väldig fart J


En annan lite rolig händelse var när Jonas och Reine skulle ta massage. Hade blivit förvarnade om att inte ta den inhemska massagen då den varken skulle vara speciellt bra eller innebar att några kallingar fick behållas på. Väl inne på massagestället ersattes den deal:ande kvinnan med två mycket glada indiska killar som skulle massera. Det första de sade var att underkläderna skulle av, men icke. När de sen var klara med 45 min sådär massage började de komma med diverse komplimanger till grabbarna i form av beuatful eyes, lovely smile etc och frågade sen lite väl glatt om någon önskade en hot shower. Helt omöjligt att gå därifrån utan att låta dem kramas också *hahaha* Klart sämsta massagen hittills och sen pratades det inget mer om att massera sig på denna resa J

Utöver främst strandaktiviteter hann vi även med en del shopping i vanlig ordning, så allt är som det ska. Jättemycket fina saker som var svåra att så emot, speciellt om man utgör den kvinnliga delen av Camsel (verkar som om även Lova börjat komma igång lite grand, då hon ska starta en egen shop som heter Maya och pekar på mer eller mindre allt som faller henne in för stunden)


Kommer bli lite tufft att byta ut sol och de sköna 30 graderna man nu vant sig vid, även om borta bra men hemma bäst alltid råder. Annars kan vi lätt tänka oss att stanna lite till… J

Kramar i massor, syns kanske snart J



Tågresa, SOS Barnbyar & Backwater

Indien 2013/14 Posted on 2014-01-07 04:15:19

Hej igen alla där hemma!

Har nu tagit oss ca 20 mil söder ut på Indiens sydvästra kust. Tänkte att det kunde var roligt att ta tåget ner till nästa anhalt och bara njuta av ett kuska runt like the old days. När tåget anlände till Cochins perrong hade vi febrilt försökt lista ut i förväg var vår C1 resp C2 vagn skulle befinna sig på det över 20 st vagnar-långa-tåget. Alla indier vi frågade bara skakade på huvudet, så vi fick vackert gå efter de få skyltar som skådades – vilka i fallande ordning pekade ut ena änden av perrongen. När tåget anlände, tog vi oss sick-sackande fram till början av tåget och lyckades innan startsignal slita på all packning och totalt 4 barn, vilka kände vår lilla oro och direkt responderade med lätt panik. Väl på tåget fick vi snart reda på att vi gått på fel vagn *suck* Vi tänkte vänta tills nästa stopp, för att gå av och sedan lätt löpa utanför tåget mot mittersta / bakre delen, men fick tipset att förflytta oss genom vagnarna så fort det bara gick – för efter nästa stopp skulle tåget vara oframkomligt (hur nu det skulle kunna vara möjligt då allt redan var mer eller mindre packat).

Sagt och gjort eller kanske rättare ”sagt helt utan val” började vi våra lilla nätta interna tågvandring. Vi befann oss inte bara i fel vagn utan i helt fel ända av tåget, vilket vi förstod långt senare. Vi laddade med glatt tålamod och satte de stora ryggsäckarna på ryggarna (Jessica 75L och Reine 120L) samt varsina fullknökade 35L på magen. Reine med ytterligare en väska på nästan 20kg samt skjutandes två barnvagnar framför sig och Jessica med barnen i varsin hand (vilka då var både ängsliga, utstirrade och rejält trötta) började sen sakta sakta rulta fram vagn för vagn. Ni förstår säkert att det inte handlar om X2000 utan mer klassiska indiska överfulla transporttåg, med folk och väskor överallt 🙂 Vi försökte ta rygg på Jonas, Cissi och deras barn men det tog inte många meter förrän de var ur sikte i allt vimmel. Skam den som ger sig, en timma senare hittade vi våra platser, då med ömmande axlar, noll svett kvar i kroppen och tålamod på minus. Reine kom något senare då han blev uppehållen i kvinnovagnen av en – givetvis – västerländsk kvinna, den enda som opponerade sig på hela vandringen. Ska inte yppa vilken dialog som växlades, men inledaren till Reine bestod av ”Do you know you are in the women class” och svarades upp med ”Do you know I have my family with children in front of me”… Nu är vi äntligen framme i kust- och badstaden Varkala och tågresan är ett minne blott, med hedersutlovande om att aldrig mer ta med vännerna på några indiska tågäventyr *yiiihaaaaa* 🙂

Innan tågresan den 4:e januari hann vi även den 2:e januari med ett väldigt gripande och känslosamt möte hos våra två fadderflickor Ranjita 5 år och Reka 6 år på deras SOS Barnby, ca 1,5 timme ifrån Cochin (där vi då bodde). Vi tog en taxi till barnbyn och när vi klev av kände Jessica ett lätt pirrande men också direkt den där speciella klumpen i magen. Vi möttes upp av en dam, som meddelade att barnen var i skolan och att nästintill all personal var på bröllop (en av barnby-mammorna). Detta trots att vi mail-ledes innan frågat om detta tillfälle var både passande till dag och tid. Det visade sig ganska snabbt att Ranjita dock var hemma och väntade på oss (medan Reka konstigt nog skickats iväg till skolan). Vi gick till Ranjitas hus för att möta henne medan en av personalen skulle försök få hem Reka tidigare ifrån skolan. Området var stort och grönt och väldigt trivsamt. Första intrycket kändes rejält positivt. Barnbyn bestod av hela 14 st olika boendehus med totalt 252 barn inhysta. Husen var uppdelade i olika religiösa tillhörigheter; 2 muslimska hus, 6 hinduiska hus och 6 kristna hus.

När vi väl kom fram till Ranjitas hus stod hon där och väntade på oss. Mitt på trappen stod hon, tålmodigt och med en jättefin rosa prinsessklänning tillsammans med sin barnbymamma hållandes hennes hand. Ranjita hade tydligen frågat efter när vi skulle komma varje dag ifrån det att vi skickade vårt första mail i december någon gång. Jessica försökte hålla tillbaka tårarna, men det gick bara inte. Resten av gänget fick gå fram först innan Jessica hade samlat sig och torkat bort tårarna. Ranjita var så fin där hon stod, utan att egentligen röra en enda min. Känslan att hon fått en andra chans tack vare bl a oss blev helt enkelt för överväldigande. Vi tog fram en del av våra medhavda leksaker för att lätta upp stämningen och började leka tillsammans. Flera barn dök upp, då de lite äldre barnen fortfarande hade lov ifrån sina skolor. Först när vi tog fram ritpapper och pennor kom Ranjita igång ordentligt. Detta visade sig vara hennes favoritsyssla. Lova och Ranjita började rita varsin teckning med detsamma. När de satt där dök även Reka helt plötsligt upp. Hon kom med ett stort härligt leende och satte utan tvekan igång med att rita hon också. Efter en stund åkte Reines tennisbollar fram och alla började kasta och studsa dem till varandra.

Därefter gick vi till Rekas hus för att hälsa även på Rekas barnbymamma och se Rekas kök, vardagsrum och egna säng. Ingen lyx för fem öre, men de hade allt det nödvändigaste samt nu också en framtid och någon som brydde sig om dem. Rekas barnbymamma var lite mer framåt, kunde bättre engelska och bjöd oss på fika som bestod av chai-te (svart te med mjölk och en massa socker) och kaka. Hon hade varit mamma i byn i över 20 år och sett många barn växa upp och sen få ett ”vanligt liv” utanför byn. Efter 2 timmar fick vi inte vara kvar längre och det blev dags att lämna. Alltid lika jobbigt att säga farväl och alltid lite sorgligt (vet ju inte om vi ens kommer att träffas igen). I huvudet hade vi redan skrivit på adoptionspappren och var beredda att ta med dem hem, men tyvärr fungerar det ju inte riktigt så (barnen i SOS Barnbyarna är t o m adopterade utav respektive barnby). Flickorna följde oss till bilen och vinkade så länge att vi inte kunde se dem längre. Känslan att lämna dem kändes trots allt väldigt bra då vi vet att de får en trygg uppväxt med mycket kärlek och en stor familj samt att vi nu ska börja brevväxla och skick kort etc till dem.

Nästa större aktivitet, med utgång ifrån Cochin, blev båtturen Backwater (vilken är Keralas mest berömda turistaktivitet). Området Kerala innehåller mängder av diverse floder och utgör den perfekta kanal-luffningen. Vi gick på en båt för ca 12 personer gjord utav bambu och kokosrep. När mannen i fören putte iväg båten med sin långa bambustav trodde vi att motorn skulle starta så fort vi kommit ut på djupare vatten, men ack så fel vi hade. Det stod istället en man även i aktern som också sköt på med sin långa bambustav och lugnet bestod genom hela denna 3-4 tim långa flodresan. Hela upplevelsen var så lugn, tyst och harmonisk att man nästan omgående droppade ner flera snäpp på aktivitetsskalan. Borta var allt konstanta tutande och sorl ifrån gatan. Vyerna och naturen var genuint vacker. Kameran gick dock efter ett litet tag på högvarv och William speedade på i takt med att guiden charmades 🙂

Vi stannade till på en snäckfabrik där de visade hur man brände ner snäckskal som sedan användes bla till att färga papper vitt med, utgöra huvudingrediens i medicin etc (ämnet kalcium-hydroxid har vi för oss att framställningen slutligen skulle resultera i). De hällde rent vatten på de behandlade snäckskalen och en kemisk reaktion inom loppet av bara några minuter omvandlade snäckskalen till rykande vitt rent pulver (nej, inte sådant vitt pulver som vissa kanske tror… 😉 Nästa stopp visade de oss hur man gjorde rep av kokosnötter. Kokosnöts-skalet låg i blöt i ca 6 månader innan de torkade dem. När de var riktigt torra tog de ut ”håret” inuti kokosnöten och tvinnade det till rep. Riktigt häftigt att se faktiskt. Att Jonas sen lyckades slita av ett exemplar och tvingade guiden till att dubbeltvinna repet är en helt annan historia 🙂 Snacka om att ta vara på allt som en kokosnöt kan erbjuda; kokosmjölken nyttjas till främst matlagning, ytterskalet till eldning och innerskalet till rep. Sen var det dags för lunch, vilken bestod av olika vegetariska röror och ris vilka serverades direkt på bananblad – enkelt och spartanskt men helt sjukt gott!

Nu befinner vi oss i Varkala på dess sk North Cliff och bara njuter av bad, sol, strand och fisk- & skaldjur *yummi* Har dock hunnit med lite aktiviteter mellan varven även här, men de får vi ta nästa gång… 🙂

Hoppas att ni också haft en skön start på det nya året och att ni njuter av er ledighet precis som vi.

Ta hand om er – vi gör det bästa vi kan med oss! Kram i massor från oss alla till er alla



Cochin, nyår – Indien

Indien 2013/14 Posted on 2014-01-01 20:04:02

Hej alla goa och gott nytt 2014 på er!

Nu är vi i Indien igen, denna gång i de sydvästra delarna – vilka kallas för Indien light (p g a av den avslappnade stämningen, iaf jämfört med norra Indien). Vi landade i Bombay och åkte sen direkt – efter ”bara” 8 tim väntan på anslutningsflyg – vidare till en stad som heter Kochi/Cochin (söder om Goa och tillhörande delstaten Kerala). Med oss på resan är också vännerna Jonas, Cissi, Ida (11 år) och Linus (8 år) ifrån Kungälv.

Allt här i Indien är hela tiden lite annorlunda och att bara strosa på gatan är ett äventyr i sig. Finns inget land där det tutas så mkt, där det luktar så mkt kryddor, där människor är riktigt så nyfikna etc som här. Att Lova skulle vara exotiskt, det hade vi förberett oss på (och hon med), men att William skulle vara ännu mer spännande för indierna kunde vi aldrig ana. Stora som små eller kvinnor som män spelar ingen roll, alla stannar och ska fotografera, känna på håret och ställa några standardfraser som ex vad heter du, är det hans riktiga hår, får vi ta kort etc. Trots allt detta känner du dig aldrig otrygg. Indierna är bara barnsligt nyfikna och allmänt glada även om de är väldigt närgångna och hjälpsamma.


Startade första dagen med att åka till en ö som heter Vypin strax utanför stan, för att nå Cochins bästa strand Cherai (12 km lång sandstrand). Efter en förvånad resa med färja (då vi åkte två varv p g a att vi missade att hoppa av J), blev det hastigt och lustigt lokalbuss på närmare timmen och slutligen en promenad på 2 km innan vi äntligen var framme. Stranden var helt OK även om vågorna var något för kraftiga för barnen, men annars var atmosfären skönt avslappnad med lagom mycket folk. De få försäljare som fanns propsade heller inte på ngt köp utan mest bara stirrade. Strandrestaurangerna erbjöd väldigt god och prisvärd lunch (vi åt alla 8 inkl. dricka och dricks för under 60 SEK… det du Mannerström! 😉


Igår på självaste nyårsafton startade vi med en stadsrundtur (varsin tuk-tuk för 10 SEK i timmen). Besökte då Vasco Da Gama kyrkan (VDG kom hit 1498), kryddmarknad, stans enda tvätteri (där allt handtvättades och sedan ströks med koleldade strykjärn), tempel etc. Efter det hade vi lite shopping på stan för att sen gå ut och äta gott tillsammans. Maten är så fantastisk god och vi har än så länge klarat magarna *peppar peppar, eller chilli chilli kanske J* Har hittills heller inte fått någon dålig mat och vi testar på det mesta (mycket vegetariskt, men även fisk och skaldjur). Allting är väldigt starkt, även om man ber om lite mindre styrka, annars ser våra måltider ungefär ut så här: naan-bröd med vitlök (eller variant av chapatibröd) ris/nudlar med olika smaker, 2-3 olika grönsaksgrytor och eller även färsk fisk/skaldjur. Svårt att inte trivas rent kulinariskt som ni säkert förstår J


Nyårsafton-middagen var sen lugn och mysig, med åter igen mycket härlig mat. Menyerna innehåller dock inga alkohol-haltiga drycker så vi frågade om vi fick köpa med oss ngr öl eller liknande och det var OK (om vi smusslade med det i ngn påse så att inte de andra gästerna såg). Reine sprang iväg men kom tillbaka tomhänt, inte lätt att ens hitta öl i snabbköpen. Hursom, efter 4 tim på restaurangen gav vi oss av för att hitta någonstans att skåla in det nya året. Vi hade då lyckats få både Lova och William att sova i varsin vagn. Vi gick till en top-roof-restaurang vi varit på tidigare där vi pratat mkt med servitören Nas, som han kallade sig (en kille på runt 20 år). Där blev vi kvar och hann med allt ifrån armbrytning och kork-skjutar-tävling till Jessicas armhävningar (eller mer kända som ”krabban”). Linus hade sen skön dansshow tillsammans med alla indien-grabbarna, vilka några var något överförfriskade. Ständiga jubel på de runt 20 st indien-grabbarna bidrog också till att kvällen blev till ett oförglömligt skoj nyårsminne J


Idag den 1:a januari 2014 tog vi oss till ett stort shopping-mall kallat Lulu Mall, ca timmen bort med tuk-tuk. Inget att handla direkt då affärerna tillhörde top-noch, men tivolit på toppvåningen blev en rejäl succé för barnen som åkte radiobilar och provade på klättervägg. På vägen tillbaka stannade vi snabbt till på Cochins största och mest lokala markandsområde, kallat Broadway, där vi fyndade lite kläder och väskor. Dagen till ära tycktes indierna dock fira mer gårdagen, med paradtågande genom stan, rave-konsert på stranden och allmänt bara en massa folk överallt – mer än vanligt. Skön stämning, underbart väder och hur bra som helst helt enkelt J


Kram till er alla och hoppas ni också haft en bra nyårsafton samt en skön ledighet!